Varför förlorar vi kontakten med oss själva?
Vi föds inte med färdiga föreställningar om vilka vi måste vara.
Som barn lär vi oss genom människorna och världen omkring oss. Vi lär oss vad som uppskattas, vad som skapar trygghet, vilka känslor som får ta plats och hur vi behöver bete oss för att passa in i den miljö, kultur och familj vi lever i.
Det är en naturlig del av att växa upp.
Men någonstans längs vägen kan det vi har lärt oss att vi behöver vara börja väga tyngre än det vi egentligen är och det vi själva känner, behöver och längtar efter.
Det är där vi börjar förlora kontakten med oss själva.
Vi formas långt innan vi kan välja själva
Under de cirka första två åren i livet skapas kopplingar i hjärnans nervsystem, där nervbanor fogas samman utifrån vad du som individ upplever. I dessa kopplingar skapas uppfattningen om hur din omgivning fungerar.
Barnet lär sig att det får närhet, näring eller tröst av att gråta. Om ingen person svarar på gråten lär sig barnet relativt snabbt att det inte är någon idé att försöka göra sig hörd.
Under småbarnsåren fortsätter kopplingar sedan att bildas i hjärnans nervsystem, där de präglas av vad du lär dig. Barnet fortsätter att programmeras genom påverkan utifrån där du får allt fler trossystem att rätta dig efter.
I tonåren förfinas de vägar i hjärnan som används ofta och de vägar som sällan används får allt mindre användning. Det betyder att det barn som upplevt trauman i livet slutar i stort sett att använda de kärleksfulla vägarna.
De kopplingar som istället får starkast fäste är de som behövs för att kunna stå stadigt i den värld som stormar omkring individen. Detta barn kan exempelvis skapa försvar av känslokyla för att inte behöva uppleva smärtan av att inte känna sig älskat för den denne är.
Vi har alla, oberoende av en god eller en icke-fungerande barndom, undertryckta känslor som hägrar i vårt undermedvetna.
För barn är starka negativa känslor överväldigande att hantera. En medveten vuxen kan med kärlek, med känsla och förståelse hjälpa barnet att möta känslan direkt, men om barnet lämnas själv med känslan träder överlevnadsmekanismen in, som är att inte känna. Känslorna finns dock kvar i dig som vuxen, men på en omedveten nivå.
Varje människa har sin speciella känslomässiga inre uppbyggnad som sammanhänger med barndomsåren, allt du upplevt genom livet och i vilken utsträckning olika situationer ligger kvar som omedvetna minnen.
När du föddes hamnade du i en familjestruktur och en kultur där det fanns regler om vad som är rätt och fel. Redan från start började du att programmeras efter vad som gäller i det som är normen för just denna struktur.
Ett barn har inte samma möjlighet som en vuxen att stanna upp och fundera:
Är det här verkligen sant om mig?
Barn tar istället in världen som den kommer.
Om du får uppskattning när du presterar kan du börja förknippa prestation med värde.
Om du ofta får höra att du är duktig som klarar dig själv, kan du lära dig att det är svagt att behöva hjälp.
Om vissa känslor inte får ta plats lär du dig att dölja dem.
Om konflikter skapar otrygghet kan du bli den som anpassar dig för att hålla fred.
Det behöver inte ens handla om en svår barndom. Många av de mönster vi bär med oss formas i helt vanliga situationer, genom det som upprepas tillräckligt många gånger för att börja kännas sant.
Sakta skapas en bild av vem vi tror att vi är och hur vi tror att vi behöver vara.
Ett barn som gång på gång endast får uppskattning för att vara duktig, kan som vuxen bli någon som ständigt presterar för att känna sig värdefull.
Det som en gång hjälpte oss kan senare begränsa oss
Smärtsamma känslor göms undan i din kropp under barndomen för att du som barn inte kunde ta hand om upplevelsen på egen hand.
Ett barn skulle gå under om detta system inte fanns. Problemet är att hjärnan fortfarande i vuxen ålder tror att den skyddar dig och sållar därför bort all information som påminner om de händelser som smärtade i barndomen.
För att slippa känna smärtan skapar hjärnan därför försvar av till exempel rädsla, ilska, flykt, ironi eller frustration istället för att känna den underliggande känslan som har triggat igång ditt försvarsbeteende.
Många av våra sätt att fungera har haft en mening.
Att vara duktig, stark, självständig, försiktig, rolig, tillmötesgående eller kontrollerad kan ha varit sätt att skapa trygghet, tillhörighet eller kärlek.
De har ofta hjälpt oss.
Problemet uppstår när vi fortsätter att leva efter samma strategier långt efter att vi egentligen inte behöver dem längre.
Den som lärde sig att alltid vara stark kan som vuxen ha svårt att ta emot hjälp.
Den som lärde sig att vara till lags kan ha svårt att känna vad hon själv vill.
Den som lärde sig att prestation ger uppskattning kan fortsätta springa långt efter att kroppen säger ifrån.
Till slut kan något som en gång skyddade oss istället börja hålla oss tillbaka.
Strategin hade en funktion. Problemet är när vi fortsätter att använda den efter att vi inte längre behöver den.
Vi börjar tro att det vi har blivit är det vi är
Omgivningen du lever i påverkar dig i dina beslut, dina känslor, din energi och hur du utövar din tro. De trossatser som finns i varje kultur och i varje familj skapar olika synsätt på hur du ser på dig själv och påverkar därigenom den du har blivit och hur du lever ditt liv.
När vi under lång tid får höra, känna eller uppleva vissa saker om oss själva börjar de bli sanningar för oss.
Jag är sådan här.
Jag klarar inte det där.
Jag måste vara den starka.
Jag är för känslig.
Jag behöver prestera för att duga.
Jag får inte göra andra besvikna.
Efter ett tag frågar vi inte längre varifrån dessa föreställningar kommer.
Vi identifierar oss med dem.
Men det finns en viktig skillnad mellan den du är och det du har lärt dig om dig själv.
Och ibland börjar vägen tillbaka till sig själv med just den frågan:
Är det här verkligen jag – eller är det något jag har lärt mig att vara?
När du tror på andras versioner av vad du är, vad de tror att du är, blir detta till din sanning.
Ibland kan det vara så att du inte vågar erkänna ens för dig själv vad det är du verkligen vill.
Av rädsla för att såra människor i din omgivning håller du dina önskningar så djupt inom dig att du inte vågar se dem. För om du skulle plocka upp den kan det innebära att din partner inte kommer att följa med på resan eller att barndomsvännen inte kommer att förstå.
Det kan finnas rädsla som håller dig tillbaka: att du inte litar på dig själv eller din egen styrka.
Kroppen och känslorna börjar signalera att något inte stämmer
När livet börjar skava
Att tappa kontakten med sig själv behöver inte kännas dramatiskt.
Ibland visar det sig mer som en diffus känsla av att något inte stämmer.
Du kanske har ett liv som på många sätt fungerar, men känner dig ändå inte riktigt hemma i det.
Du kanske säger ja när du egentligen vill säga nej.
Du kanske fortsätter prestera trots att du är trött.
Du kanske fattar beslut utifrån vad andra tycker är rätt och märker först långt senare att du själv inte ville samma sak.
Eller så märker du att vissa situationer och människor väcker starka reaktioner som du inte riktigt förstår.
För mig har både känslor och kroppsliga signaler blivit viktiga delar av den här processen.
Inte som facit, utan som information.
Stress, oro, spänning, trötthet eller en återkommande känsla av motstånd kan ibland vara sådant som får oss att börja undersöka:
Vad händer egentligen inom mig?
Är det här verkligen jag – eller är det något jag har lärt mig att vara?
Vägen tillbaka börjar med medvetenhet
Genom att bli medveten om hur du omedvetet har blivit styrd att leva ditt liv kan du börja förstå dig själv och din omgivning ur ett nytt perspektiv.
Allting i livet handlar om de val du gör. Att då bli medveten om att du gör val utifrån att andra ska må bra eller att du själv ska må bra.
Hur inskränkt blir inte livet om du väljer att vara den som andra vill att du ska vara?
När jag skrev Läka Livet – Att hela och komma närmare dig själv var en av grundtankarna att förändring börjar med medvetenhet.
Du kan inte förändra det du ännu inte ser.
Därför handlar det första steget inte om att genast bli någon annan.
Det handlar om att börja upptäcka det som redan pågår.
Vad reagerar jag på?
Vad längtar jag efter?
Vad gör jag av gammal vana?
Vilka val gör jag för min egen skull – och vilka gör jag för att bli accepterad, undvika konflikt eller leva upp till en bild av vem jag borde vara?
Ju mer vi börjar se våra mönster, desto lättare blir det att skilja mellan det vi har lärt oss och det som faktiskt känns sant.
Och någonstans där kan kontakten med oss själva återvända.
För att kunna förändra behöver du först förstå vad som faktiskt händer.
Att komma närmare sig själv
Många lever kvar i ett begränsat liv för att de är lärda att leva på ett visst sätt.
Du tror kanske att du inte kan göra annorlunda och det finns hinder djupt rotade i ditt undermedvetna som styr dina handlingar och val.
Men du kan välja att bli medveten och starta din process för en ökad livskvalitet.
Det innebär att du behöver göra valet att förändra. För att kunna göra valet behöver du först bli medveten om hur allt du har omkring dig i ditt fysiska liv påverkar dig.
Både det du har inom dig i kroppen och vad du utsätter dig för från utsidan.
För mig handlar personlig utveckling därför inte främst om att bli en bättre version av sig själv.
Det handlar om att bli mer medveten om det som har lagt sig mellan dig och den du redan är.
Att förstå.
Att känna.
Att ifrågasätta sådant som tidigare varit självklart.
Att göra nya val när de gamla inte längre passar.
Och steg för steg börja leva ett liv som känns mer sant inifrån.
Det är det jag menar med att läka livet.
Inte att skapa en perfekt människa.
Utan att komma närmare dig själv igen.
Det är också här andligheten börjar
När jag skrev Läka Läka Livet beskrev jag andlighet som ett sökande i vårt eget inre. Ett sätt att ta oss bakom föreställningarna om hur livet borde se ut, de roller vi har tagit och de fasader vi har byggt upp för att passa in eller bli accepterade.
Den tanken bär jag fortfarande med mig.
För mig handlar andlighet inte om att lämna det mänskliga livet bakom sig. Tvärtom. Det handlar om att bli mer medveten om sig själv och det liv man faktiskt lever.
Vem är jag bakom alla roller?
Vad känns sant för mig?
Vad har jag lärt mig att tro om mig själv?
Vad händer om jag börjar lyssna på det som finns därunder?
På så sätt går min syn på personlig utveckling, läkande och andlighet egentligen inte att skilja åt. Alla tre leder tillbaka till samma plats: närmare dig själv.
Du är också allt det du har upplevt
Vi bär våra erfarenheter med oss.
Livet kan innehålla sådant som har gett oss kärlek, trygghet och glädje, men också sådant som har gjort ont, begränsat oss eller fått oss att tappa bort delar av oss själva.
Grunden till att du är här kanske du inte har upptäckt ännu.
Varför du lever i din kropp kanske inte heller står klart idag. Jag vet att det finns många som upplever att de aldrig har haft eller har något val på grund av omständigheter i livet.
Hur det än har varit för dig eller hur livet ter sig just nu, tänk på det som erfarenheter. Om du inte hade haft med dig de upplevelser du har, hade du då varit lika stark, lika kärleksfull eller lika medveten om vad det innebär att uppleva olika aspekter av livet?
Genom alla dina upplevelser av tankar, känslor, kroppen och energin omkring dig har du fått med dig en rikedom av något slag. Du har också fått med dig mycket som inte har gjort dig gott.
Livet innebär att uppleva både positiva och negativa upplevelser på gott och ont. Men det har gjort dig till den individ du är idag.
Är du nöjd med den du har blivit?
Och om svaret är nej – eller kanske bara inte helt – kommer nästa fråga:
Vad av allt detta vill jag fortsätta bära med mig, och vad är jag redo att börja lämna bakom mig?
Det är där medvetenheten börjar bli ett val.
Och det är där resan tillbaka till dig själv kan fortsätta.
Vill du fördjupa dig?
Den här texten bygger på en av grundtankarna i Läka Livet – Att hela och komma närmare dig själv, där jag utforskar hur våra erfarenheter, relationer och föreställningar påverkar hur vi ser på oss själva och våra liv.